Helenio Herrera - en av de största

Med tiden glöms spelare och tränares arv delvis bort, och vissa etiketter kvarstår som minskar betydelsen av vad deras arbete och framgångar innebar. Här ska vi prata om Helenio Herrera, en av de bästa coacherna i fotbollens historia, vars arv mer än 50 år efter hans viktigaste framgångar verkar begränsas till att man minns honom som en defensiv tränare. Detta bortser dock från andra aspekter av hans fotbollsfilosofi och man glömmer lätt bort några av hans innovationer inom fotbollen.

Helenio Herrera hade sin framgångsrikaste period när han coachade Inter

Början

Informationen som finns om Helenio Herreras ungdom och hans spelarkarriär är något förvirrande eftersom vissa saker inte helt stämmer överens med vad hans omgivning eller han själv har sagt vid tillfällen, så vi kommer bara att nämna den bekräftade informationen. Med detta sagt kan vi börja med att nämna att Helenio Herrera föddes 1910 i Buenos Aires, Argentina, men vid 4 års ålder flyttade han med sin familj till Casablanca i Marocko där han fick franskt medborgarskap eftersom det afrikanska landet var en fransk koloni vid den tiden.

I Marocko började han spela fotboll som försvarare och så småningom kom han att spela professionellt med Racing Casablanca i ett år innan han fick en flytt till Frankrike och CASG Paris. Där skulle han påbörja sin tid som fransk spelare, där han under sin karriär skulle passera klubbar som Stade Français, Charleville och Red Star Olympique. Han var egentligen inte särskilt framstående som spelare även om han blev uppkallad till franska landslaget vid ett par tillfällen, dock utan att få någon speltid i landslaget.

En legend föds

Han tillbringade sitt sista år som spelare som spelande tränare i Puteaux, och kom till insikt att han skulle följa tränarvägen som sitt professionella öde. År 1945 skulle han börja sin karriär som heltidsmanager hos Stade Français, en klubb han spelade i som försvarare i två omgångar som spelare. Där skulle han sammanstråla med Larbi Benbarek, en produktiv fransk-marockansk anfallare som uppnådde mycket goda målsiffror med Herrera som tränare. Herreras tid i klubben varade i tre år och det skulle vara en mycket bra period för en klubb som mest har spelat på regional nivå under större delen av sin historia.

Nästa stopp: Spanien

År 1946, parallellt med sitt arbete med Stade Français, var han en del av Frankrikes landslags stab, men det varade bara ett par år eftersom han skulle lämna båda positionerna för att åka till sina föräldrars land och träna Real Valladolid. Hans mål med klubben var att undvika nedflyttning, och han lyckades med det på ett sådant imponerande sätt att Atlético Madrid signerade honom bara ett år senare. Där skulle han återigen stråla samman med Benbarek, och de skulle återigen bilda en framgångsrik kombination. Under sina två första år med Madrid-klubben vann de spanska La Liga två gånger och även Eva Duarte Cup under sitt andra år.

Det som vanligtvis händer med denna typ av tränare är att om resultaten inte fortsätter att imponera tenderar de att förlora styrelsens stöd snabbare än andra tränare med en mer populärt accepterad spelstil. I mitten av sin tredje säsong med Atlético blev han avskedad då klubben låg i mitten av ligan. Efter korta perioder i Málaga och Deportivo La Coruña, anlände Herrera till Sevilla, där han skulle tillbringa fyra goda år, vilket också var den näst längsta perioden han kontinuerligt tillbringade i samma klubb.

Herrera var väldigt framgångsrik i FC Barcelona där han vann 5 titlar

Lämnar Spanien för Portugal och återvänder sedan till Barcelona

Under säsongen 1957/1958 åkte han till Portugal för att träna Os Belenenses och följande säsong skrev han på för FC Barcelona. I Katalonien skulle han få en klubb med en stark ungersk kärna med spelare som Zoltan Czibor, Sandor Kocsis och Barcelona-legenden, Laszlo Kubala. Den argentinskfödde tränaren vann ligan två gånger, två Copa del Rey titlar och Inter-Cities Fairs Cup (en typ av föregångare till UEFA Cupen) under de två åren han var i klubben. I det Barcelona-laget fanns också Luis Suárez, den enda spanska Ballon d'Or-vinnaren hittills, ett pris han vann 1960, under Herreras sista år i hans första sejour i Barcelona.

Suárez och Herrera hade en bra relation, men ingen av dem hade det med Kubala som, möjligen, var den största stjärnan i en stjärnspäckad trupp. Den dåliga relationen med ungraren, tillsammans med institutionella problem i Barcelona, ledde till att Herrera bytte Katalonien mot italienska Milano. Så kom Herrera att skriva på för Inter Milan 1960, trots att han hade vunnit 5 titlar på 2 år med den katalanska klubben.

8 år i Italien

I Italien skulle han inleda en framgångsrik 8-årsperiod med Neroazzurri-klubben, som vid ankomsten redan hade Mario Corso, en spelare som var en av Inters bästa vid den tiden. Under sitt första år i Italien kom Herrera att signera Armando Picchi, en försvarare som skulle vara avgörande för Herrera i hans "Grande Inter", som, vid den här tidpunkten fortfarande var ett lag under uppbyggnad. Han skulle också ge två unga sin professionella debut, spelare vid namn Sandro Mazzola och Giacinto Facchetti, två stora spelare som skulle tillbringa hela sina karriärer i Milano-klubben.

Till skillnad från vad som hände i andra stora lag där han arbetade, behövde den franske tränaren hos Inter inte nödvändigtvis vinna titlar för att undvika att få sparken, något som gjorde det möjligt för honom att forma ett lag som han ville. År 1961 utnyttjade han Luis Suárez missnöje i Barcelona för att ta honom till Milano, och 1962 signerade han Tarcisio Burgnich och Jair, två spelare med viktig professionell erfarenhet som hjälpte Inter att vinna Serie A den säsongen och starta en guldålder för klubben.

Hos Inter vann Herrera tre Serie A titlar, två Europacuper i rad, samt två Interkontinentala cuper också i följd, vilket gjorde Grande Inter till det bästa laget i världen på mitten av 60-talet. Han skulle senare även träna Italiens landslag, Roma, Rimini och återvända till både Barcelona och Inter innan han drog sig tillbaka från tränarbänken 1981, då som en av de bästa tränarna i fotbollshistorien.

Herreras filosofi och taktik

Det sägs ofta, felaktigt, att Helenio Herrera var skaparen av catenaccio, när verkligheten är att Nereo Rocco eller Giuseppe Viani är de som ska ha den äran. Han var inte heller skaparen av libero-positionen, även om han utnyttjade båda idéerna för att utveckla sin egen filosofi. Herrera använde ett system som idag skulle representeras med en 5-3-2 uppställning, där en av försvararna hade rollen som libero, det vill säga han hade en fri roll bakom försvaret för att stödja någon av medlemmarna i fyrbackslinjen framför honom.

Normalt sett fylldes den rollen av Armando Picchi i Grande Inter. Facchetti och Burgnich var vingbackarna medan Corso och Jair delade mittfältet, huvudsakligen ansvariga för den defensiva fasen och bollåtervinningen för att ge frihet till den tredje mittfältaren, Luis Suárez, att organisera och kontrollera lagets anfall. Suárez var ansvarig för att distribuera bollen till vingbackarna eller anfallarna, Mazzola och Peiro.

Idén var att spela dolt och inleda snabba kontringar som skulle tillåta dem att utnyttja den temporärt oorganiserade motståndaren. För Herrera var det viktigt att passen var vertikala, alltid med målet att vinna mark på planen och avancera fort i anfallen. Mer än att bara vara ett defensivt lag, ville han ha ett snabbt lag som kunde hota vid varje anfall.