Sampdorias gyllene era

De allra flesta fotbollsfans gillar att se en underdog eller en liten klubben som traditionellt sett inte lyckas vinna några titlar lyckas. Det finns många historier som dessa genom åren, även om de numer tyvärr blir allt mer sällsynta eftersom gapet mellan de rika klubbarna och de mindre blir allt större och större. Detta hänger så klart samman med pengarna inom dagens fotboll, de starka utländska investeringarna och även Bosman-domen, som allt tillsammans gjort det svårt för mindre klubbar att behålla sina stjärnor i laget.

Här ska vi titta på en av dessa underdog-historier, närmare bestämt Sampdoria, som inte på något sätt kan jämföras med den nuvarande versionen av klubben som spelar Serie B, som i slutet av 80-talet och början av 90-talet nådde stora framgångar. Då var laget från Genoa fruktat, både nationellt och internationellt, och hade ett lag med enorm kvalitet som skapade en strålande era för en klubb som inte var van vid att få uppleva den typen av glädje i form av vunna titlar.

Lite historia

Sampdoria är en relativt ung klubb som bildades 1946 med namnet Unione Calcio Sampdoria efter en sammanslagning av två klubbar, Sampierdarenese och Andrea Doria. Även om Samp sedan dess födelse har spelat många säsonger i Serie A (dock med flera sessioner i Serie B och även i lägre divisioner), skulle de vinna sin första titel först 1985 (om man bortser från att de vann Serie B 1967).

Mantovani

På 80-talet blev det populärt i Italien att klubbar köptes av miljonärer, något som nuförtiden förvisso är väldigt vanligt, men vid den tiden förvärvades dessa italienska klubbar av förmögna italienare som var fans av det laget de köpte. Av denna anledning gjordes viktiga investeringar i klubbarna som köptes, dock utan förväntan av att göra någon ekonomisk vinst. Paolo Mantovani och Sampdoria var ett av dessa fall.

Mantovani föddes i Rom men bosatte sig i Genua och han började arbeta för Genoa CFC, Sampdorias stora lokala rival, men han skulle bara stanna ett par år i klubben eftersom han kände stor besvikelse (som alla Genoas fans) när klubben sålde Gigi Meroni till Torino. Därefter blev han i stället pressansvarig för Sampdoria där han skulle stanna några år tills han såg en möjlighet inom oljesektorn och blev miljonär.

Med sin skapade förmögenhet återvände han till Sampdoria 1979, men denna gång som ägare och ordförande för klubben. Under hans ledarskap tog han klubben till Serie B och tre år efter köpet hade han återfört dem till Serie A. Väl där började en period av aldrig tidigare skådad framgång för klubb.

Manager Boskov

Vujadin Boskov var en fotbollsspelare född i Jugoslavien som tillbringade större delen av sin karriär som fotbollsspelare i sitt hemlands Vojvodina, men också ett år i Sampdoria och även ett par år i Zürich-laget Young Boys. I Schweiz var han en spelande manager och startade där en framgångsrik karriär på bänken. Han blev förbundskapten för sitt land och skulle sedan fortsätta sin resa som tränare genom Nederländerna (ADO Den Haag och Feyenoord), Spanien (Zaragoza, Real Madrid och Sporting de Gijón), innan han slutligen anlände till Italien, först till en Ascoli som vid den tiden var en mäktig klubb ekonomiskt, och sedan kom han att skriva på för Samp 1986. I alla länder han tränade lyckades han vinna titlar och är ihågkommen för frasen: "Fotboll är fotboll".

Laget förstärks

Mantovanis Sampdoria började sakteliga förstärkas och man värvade in etablerade spelare som Graeme Souness och Trevor Francis, men värvade på samma gång unga spelare med planen att bilda en bas för framtiden. Det var på så sätt spelare som Luca Pellegrini från Varesse 1980, Roberto Mancini från Bologna 1982 samt Gianluca Vialli från Cremonese 1984 kom till klubben. De var alla när de värvades väldigt unga och lovande, och de skulle med tiden bli väldigt viktiga för klubben.

Säsongen 1984/1985, med "Iron Sergeant", Eugenio Bersellini på bänken, började man se frukterna av investeringarna som gjorts och Sampdoria vann sin första stora titel genom att slå Milan i Coppa Italia (italienska cupen) i finalen. Vinsten av denna pokal låste upp något hos klubben och förändrade mentaliteten i laget som nu började anses som en stark utmanare i Italien. De skulle även vinna Coppa Italia 1988 och 1989, då med Boskov som tränare.

Samma år som de vann sin tredje cup-titel, 1989, nådde Sampdoria finalen i den europeiska Cupvinnarcupen och mötte där FC Barcelona, som skulle komma att bli ett klubben som krossade drömmar för den genuesiska klubben. Det katalanska laget vann finalen med 2-0 med mål från Julio Salinas och López Rekarte. Nederlaget till trots hade Samp visat sig som ett hot även på europeisk nivå, men de saknade fortfarande de sista framgångarna som skulle bekräfta klubbens storhet.

Mellan Göteborg och Wembley

Året därpå nådde Boskovs lag återigen finalen i Cupvinnarcupen, och ställdes denna gång mot Anderlecht på Nya Ullevi i Göteborg och denna gång skulle de ha marginalerna på sin sida. De vann finalen i förlängning efter att Vialli avgjorde med två mål, i 105:e och 107:e minuten.

Mantovani fortsatte efter detta att göra strategiska värvningar som Toninho Cerezo, Marco Branca och Attilio Lombardo, och särskilt lyckat var ankomsten av en ung målvakt vid namn Gianluca Pagliuca, som hade lyckats etablera sig i startelvan.

Sampdoria gick in i säsongen 1990/1991 som ett stabilt, moget och fruktat lag som var väl samspelta efter flera år tillsammans. I Serie A fick de en bra start även om ett nederlag i ett derby mot lokala rivalen Genoa på matchdag 10 fick Boskovs lag att svaja, men de lyckades återhämta sig under andra halvan av säsongen då de inte förlorade en enda match, och gick in i sista omgången med möjligheten att bli Serie A-mästare för första gången i klubbens historia.

Lecce stod för motståndet och scenen var Stadio Luigi Ferraris, Samdorias hemmaarena. Sampdoria skulle komma att avgöra matchen redan under de första 30 minuterna efter mål från Cerezo, Mannini och Vialli, och därmed vann Mantovanis klubb sin första Serie A-titel. Detta var också det första för ett genuesiskt lag som vann sedan 1924, och är den sista som en klubb som inte är från Turin, Milano eller Rom som vunnit ligan. Anfallsduon Vialli och Mancini gjorde 31 mål tillsammans vilket var avgörande för framgången som Samp uppnådde den säsongen.

Det vunna mästerskapet gjorde att de var kvalificerade för Europacupen (nuvarande Champions League) efterkommande säsong. I kvalomgången slog de bekvämt ut norska Rosenborg och i gruppspelet vann de sin grupp före Röda Stjärnan, Anderlecht och Panathinaikos. På den tiden var tävlingsformen ett gruppspel med två grupper och vinnarna i respektive grupp kvalificerade sig till finalen. I finalen väntade Cruyffs FC Barcelona, det berömda Dream Team-laget, på dem för andra gången i en final i en Europa-turnering.

Vid den tiden hade det katalanska laget aldrig vunnit Europacupen (eller Mästarcupen som den även kallades i Sverige) och det här var ett perfekt tillfälle att göra det. Finalen spelades på Wembley och var en extremt jämn match, till den grad att inga mål gjordes under de ordinarie 90 minuterna. Men i den 112:e minuten överträffade en mäktig frispark av Ronald Koeman Pagliuca, vilket gav Barcelona sin första Europacup-titel och detta kom också att markera slutet för det Sampdoria-lag som skapade den bästa perioden i klubbens historia.